Epilepsi

Ett ord jag aldrig trodde jag skulle bli kopplad med. 

Nu handlar det faktist inte om mig utan om en av det finaste gåvorna jag fått. Mitt barn har epilepsi. Det gör ont att skriva men så är det. 

Det var förra året och det var juldagen. Vi väntade på att alla vi i familjen skulle bli samlade. Du hade badat och kom upp och in i vardagsrummet. Du såg konstig ut och jag hann fråga dig hur du mådde. Du fall ihop och krampade. Fick inte kontakt med dig. Paniken i mig var enorm men jag höll mig lugn och smekte dig längst hela kroppen. Tilltalade ditt namn om och om igen. Efter några  minuter vaknade du upp. Du sa att du hade ont i huvudet. Ringde 1177 och fick vänta lång stund innan jag kom fram. De ville skicka en ambulans men jag sa att jag kommer med egen bil. Ville inte skrämma dig. När vi kom till akuten var du fortfarande väldigt trött och medtagen. Inte riktigt med. Inte vanliga du. Tankarna när du var medvetslös var om jag skulle förlora dig nu var tankarna om att du aldrig skulle bli som förr. Efter många timmars väntande och läkarens beslut fick vi åka hem och fira jul. 

Du mådde nu betydligt mycket bättre. 

Efter någon vecka var vi till lasarettet och gjorde EEG på dig då misstanken var epilepsi. När jag satt där bredvid dig och du sov smekte jag dig på pannan och tänkte du har inte epilepsi älskade du. 

Samtalet från läkaren kom redan dagen efter undersökningen. Läkaren berättade för mig via telefon att mitt barn har epilepsi. Barn epilepsi. Tusen frågor dök  upp i huvudet på mig och hjärtat slog hårt och snabbt. Efter samtalet bröt jag ihop. Jag grät som aldrig förr. Ville bara skrika nej!!! Det räcker nu! Hela min kropp fylldes av smärta. 

Idag har det gått ca 5 månader sen första anfallet. Du har fått 3 till efter det. Lindriga sådana. Oron att du ska få en kraftig eller lindrig finns där på något sätt hela tiden. Suppan du ska få om det är ett kraftigt anfall följer oss oftast med överallt. Om vi glömt den blir det att hämta den. Reaktioner till detta har varit blandande. En klumpig och en diskriminerande som jag har svårt att smälta. 

Idag älskade barn är du inte med mig eller med Thomas utan med min bror med fru och barn. Är otroligt  tacksam Marko och Nella att ni ville och faktist vågar ha henne hos er. Känns på något sätt att andra omkring oss undviker mitt älskade barn på grund av hennes sjukdom. Vet inte om det bara är en känsla och överdrivenhet eller sanning.