Att se sitt inre barn

Är svårt. Kan berätta om min barndom, om händelser utan problem. Det är för att det inte är mig jag pratar om utan om någon annan. En annan liten flicka. Som att jag sett det på film. Alltså ser jag inte mig själv. Har nyligen berättat lite om mitt liv för Emina för att hon ville.
När jag kom hem från skolan var min mamma oftast full. Det var massor med folk hemma. Fullt ös. Hög musik. Rökigt. Bråkigt. Mest män. De satt där runt det bruna runda bordet. Flaskor. Fimpar. Kan känna doften av sprit och rök. Gick bara in i rummet och hoppades att de inte såg mig. Satt på hög musik så att jag inte skulle höra de. Gjorde mina läxor. Hoppade ut från balkongen, bodde en våning upp. För att slippa se allt igen. Träffade mina vänner. De fråga när jag skulle vara hemma? Då fråga jag när de skulle vara hemma. Halv tio. Ok jag med. Ville vara som de. Men jag hade inga regler eller rutiner. Ingen av mina föräldrar visste ens vart jag var....Nätterna kunde vara långa. Då man hörde slagsmål men vågade inte gå ut från rummet för att se. Dog min mamma nu? Äntligen morgon. Smyga tyst ut från rummet för att möta ett stökigt kök. Mamma i sovrummet. Hon andades. Oh va skönt att stänga dörren och vara på väg till skolan igen..